Dalbohunden var en svensk ras som dog ut i början av 1900-talet. Första gången namnet ”Dalbohund” nämns är 1843 men redan på 1600-talet tror man att det är denna ras som kyrkoherden Gunno Brynolphi Blutherus beskrev i en skrift. Det är enda riktigt stora svenska hundrasen som existerat men dess exakta härkomst är det ingen som vet. Det spekuleras i att det var vikingarna som tog med hunden till Sverige från de brittiska öarna. De omnämns i vikingarnas sagor men detta kan varken dementeras eller bekräftas att det verkligen är denna ras. Att däremot rasen var stor och kraftig råder det ingen tvivel om. Tyvärr försökte man skydda rasen alldeles för sent även om försök gjordes. Det finns tre huvudanledningar till att rasen dog ut, missväxtår, rovdjurens minskande antal samt ett utbrott av rabies och alla dessa inträffar ungefär samtidigt i slutet av 1800-talet.

Hur hunden såg ut

Eftersom rasen avlats fram för att skydda boskap var det en stor och respektingivande hund. Det sägs att den hade en mankhöjd på 80 centimeter. Vi vet med säkerhet hur hunden ser ut, det finns gamla fotografier av den. Två stycken foton existerar, ett är av riktigt bra kvalitet. Sedan går det med dagens teknik alltid att förbättra gamla bilder i redigeringsprogram. Det går att köpa toner och billigt fotopapper med inklclub rabattkod om man vill framkalla gamla bilder med modern teknik. Angående dalbohunden är det inte bara bildbevis som existerar utan man har även hittat en päls som man hoppas kunna få fram DNA via.

Dalsbohunden skyddade boskapen

I dag finns det finns 61 vargrevir i Sverige men när dalbohunden försvann var vargen i stort sett utrotad i Sverige. Rasen var framavlad för att skydda boskap, särskilt i skogslandskap. Det sägs att hundarna kunde döda både varg och björn. Förr i tiden betade boskap ofta i skogen och de behövde skydd mot farorna som lurade. Ofta ”vallade” hundarna i par och det var vanligt att de hade spikhalsband för att skydda sig själv. När behovet av skydd avtog försvann även dalbohunden.